Om demokrati och respekten för de demokratiska processerna. Vem fattar besluten?

 Jag vill lyfta en viktig fråga om hur beslut fattas i vården – och framför allt om vem som har rätt att fatta dem. Just nu diskuteras en möjlig nedläggning av beroendevård, men det är oklart om det ens kommer upp för beslut i hälso- och sjukvårdsnämnden. Det här är ett stort problem, och vill förklara varför.

 

Beroendevården är en central del av hälso- och sjukvården. Det handlar om människor som kämpar med svåra sjukdomar och som behöver samhällets stöd för att få vård, rehabilitering och en väg tillbaka till ett fungerande liv. Att fatta beslut om att lägga ner eller förändra en sådan verksamhet är inget som ska ske i det tysta eller genom informella beslut bakom stängda dörrar. Det är ett politiskt ansvar som måste hanteras öppet, och det är hälso- och sjukvårdsnämnden som ska fatta det beslutet.

 

Varför är det så viktigt? Jo, för att demokratin bygger på ansvarsutkrävande. Om vården förändras eller försämras, då ska väljarna veta vem som har fattat beslutet och på vilka grunder. Om det inte ens lyfts i nämnden, hur ska vi i oppositionen kunna granska underlagen, ställa frågor och föra en politisk debatt? Hur ska medborgarna få insyn i vad som sker?

 

Att försöka driva igenom stora förändringar utan att ta upp dem i nämnden är en genväg som skadar demokratin. Oppositionens roll är inte bara att kritisera, det handlar också om att informeras, analysera och påverka. Vi representerar en stor del av väljarna, och det är vår uppgift att säkerställa att besluten fattas på ett genomtänkt och ansvarsfullt sätt. Om majoriteten kringgår nämnden, då blir det omöjligt för oss att göra det jobbet.

 

Det här handlar också om öppenhet och transparens. Beslut som rör vården ska inte smygas igenom via interna processer där bara ett fåtal personer är involverade. Det ska finnas ordentliga beslutsunderlag, en offentlig diskussion och möjlighet för allmänheten att förstå vad som händer. Det är grunden för att invånarna ska kunna känna tillit till politiken.

 

Vi vet att beroendevården redan är hårt pressad. Vi vet att det finns ett stort behov av insatser för att hjälpa människor ur missbruk. Att förändra eller lägga ner vården är ett extremt allvarligt beslut – och det måstetas av de folkvalda som har ansvar för sjukvården, inte genom administrativa genvägar där politikerna i efterhand kan skylla på ”tjänstemannabeslut” eller vaga processer.

 

Om majoriteten i hälso- och sjukvårdsnämnden står bakom en nedläggning, då ska de våga fatta det beslutet öppet och offentligt. De ska ta ansvar för konsekvenserna, stå till svars inför väljarna och vara beredda att försvara sitt beslut. Att undvika nämnden är inte att ta ansvar – det är att gömma sig.

 

Så frågan är enkel: Kommer frågan om nedläggning av beroendevård att tas upp i hälso- och sjukvårdsnämnden? Eller försöker man driva igenom det utan en riktig politisk prövning?

Om demokratis och respekten för de demokratiska processerna 1

 Jag vill resonera lite om en viktig princip i vårt demokratiska system – rätten för oppositionen att kalla till extra sammanträden. Det kanske låter tekniskt, men i grunden handlar det om något enkelt: respekt för demokratin och för det regelverk som finns.

Vi i oppositionen har begärt ett extra sammanträde med regionstyrelsen. Det är en rättighet vi har enligt kommunallagen, och det finns inga tveksamheter kring att den ska respekteras. När en tillräckligt stor minoritet kräver ett extra sammanträde ska det hållas. Det är inte en fråga om tycke och smak, inte något som majoriteten kan välja att ignorera – det är en demokratisk skyldighet.

 

Trots detta har vi ännu inte sett någon kallelse, trots att begäran skickades in den 25 februari. Så vad innebär det? Rent juridiskt finns ingen exakt tidsgräns för när ett extra sammanträde måste hållas. Det står inte i lagen att det måste ske ”inom X antal dagar”. Men betyder det att det kan dröja hur länge som helst? Nej, självklart inte.

 

Lagen finns där för att säkerställa att vi i oppositionen kan lyfta viktiga frågor – inte för att majoriteten ska kunna gömma sig bakom teknikaliteter och förhala. Det är därför självklart att kallelsen ska komma inom rimlig tid. Rimligt för att oppositionen faktiskt ska kunna påverka. Rimligt för att demokratin ska fungera. Rimligt för att vi ska kunna lita på att de spelregler vi alla ska följa gäller, oavsett vem som har makten.

 

Men det här handlar inte bara om lagtext, utan om respekt för demokratins principer. En välfungerande demokrati bygger på att alla parter – även de som för tillfället har makten – tar ansvar för att oppositionen får göra sitt jobb. Att oppositionen ska kunna ifrågasätta, lyfta viktiga frågor och få till beslut som annars skulle kunna tystas ner. Om man börjar tänja på de principerna, om man förhalar och ignorerar minoritetens rättigheter, då är vi på ett sluttande plan. Då börjar demokratin handla mer om maktspel än om verklig öppenhet och insyn.

 

Och det här är viktigt även för medborgarna. För om de som styr börjar förhala och obstruera när det inte passar dem, vad säger det om hur de ser på transparens? Om det inte finns några sakliga skäl till att dra ut på processen, vad är då anledningen? Vill man undvika debatt? Vill man skjuta upp ett obekvämt ärende? Vill man bara markera sin makt?

 

Det är skillnad på att behöva lite tid för att planera ett sammanträde och att medvetet dra ut på tiden för att förhindra oppositionen att göra sitt jobb. Och om det nu finns någon praktisk anledning till dröjsmålet, då är det väl bara att kommunicera det? Berätta vad som händer. Sätt ut ett datum. Visa att processen hanteras på ett schysst och rättvist sätt. Då undviker man också onödiga spekulationer om att man försöker gömma sig undan granskning.

 

I slutändan är det här en fråga om hur vi behandlar varandra i politiken. Majoriteten har makten, men demokratin är inte till för enbart dem. Oppositionen har också en roll, och den rollen ska respekteras. Annars undergrävs hela systemet, och det riskerar att slå tillbaka på alla.

2024. Året som tydliggjorde skillnaderna i politiken, att det spelar roll vilka som styr

Moderaterna gör skillnad är rubriken på en debattartikel publicerad på nyårsaftonen signerad av de tre moderata regionråden. Jag håller med dem. Skillnaden är tydlig mellan den politik som förs av SD och M i Region Gävleborg och i landet jämfört med den politik som fördes när socialdemokraterna ledde Region Gävleborg och landet. Och det är egentligen bra! 

Ibland får man ju höra när man träffar väljare att det inte spelar någon roll vilka man röstar på. Det är ju bara varianter av samma sak. Med två år av moderatledd och SD-orkestrerad politik blir det allt tydligare att det spelar roll vilka man röstar på. Det är viktigt för demokratin att skillnaderna mellan partiernas politik är tydlig.

Men den SD och M-politik som styr Region Gävleborg idag är allt annat än bra. Högre patientavgifter, dyrare tandvård, dyrare kollektivtrafik. Minskade anslag till föreningsliv och studieförbund. Minskade anslag till kulturen. Tydligare politisk styrning över vilken konst som anses vara rätt. Entréavgifter till Länsmuseet. Rekordstora ekonomiska underskott, längre köer och sämre tillgänglighet till sjukvården, främst kvinnosjukvård och ögon. Personalbrist har lett till stängda vårdavdelningar inom psykiatrin, nedlagda hälsocentraler och sämre tillgänglighet till mammografi mm. En begynnande chefsflykt inom främst sjukvården. En tystnadskultur som breder ut sig allt mer inom regionens verksamheter. En oförmåga att ta tag i de problem som finns.

Det vanliga är ju att man tar fram en gemensam politisk plattform som tar ett helhetsgrepp över samtliga politikområden och som sträcker sig över hela mandatperioden. Det har man inte inte gjort. Istället portionerar man ut sin politik genom så kallade uppdrag i budgeten. Det har i mina ögon lett till en spretig politik utan egentlig helhet och riktning.

Så visst gör moderaterna skillnad…

Årets stora fråga inom sjukvården har varit bolagiseringen av primärvården. Om det är hela primärvården eller endast hälsocentralerna som ska bolagiseras vet SD och M inte riktigt än. Man säger sig vilja ha en mer platt organisation, större inflytande för medarbetarna, tydligare fokus på ledarskap och ekonomi. Som jag ser det så kan man uppnå det redan idag utan att skapa en helt ny organisation med styrelse, VD, ekonomichef och tillhörande stab. Det är bara att fatta beslut. Bolag har dessutom en tendens att centralisera verksamhet, lägga ner de olönsamma enheterna och skapa färre men större enheter i syfte att maximera vinsten. Det finns enbart ett logiskt skäl att bolagisera hälsocentralerna och det är att lättare kunna sälja dem i ett senare skede.

Vi från oppositionen har även under året kritiserat styret för bristande beslutsunderlag. Att ha bra och väl genomarbetade beslutsunderlag är en viktig demokratifråga. Hur ska opposition, media och allmänhet kunna granska och sätta sig in i frågorna om underlag saknas? Eller att underlag  inte delges till allmänhet och media innan beslut fattas? Det främsta exemplet är frågan om bolagiseringen av primärvården. Där finns egentligen ingenting förutom en beställd konsultrapport som hävdar att alla problem försvinner om man privatiserar hälsocentralerna. När vi från oppositionen kräver underlag i form av förstudier, risk och konsekvensanalyser, remissrundor mm får vi till svar att det tar man sen, efter besluten. 

Ett högst annorlunda och ur demokratiskt perspektiv synnerligen tveksamt arbetssätt. Det jag grubblat på är om det handlar om inkompetens eller om det är ett medvetet arbetssätt i syfte att försvåra insyn och granskning? 

Den största och egentligen viktigaste frågan inom sjukvården är ju den om kompetensförsörjningen. Det råder stor kompetensbrist inom flera områden där bristen på primärvårdsläkare är den mest akuta. Det fattas runt 60 läkare, vilket kan leda till att fler hälsocentraler än Ljusne och Baldersnäs kan tvingas att stänga. Höjer man blicken ser man att det saknas flera tusen primärvårdsläkare i hela landet. Men regeringen tycks blunda för problemet och hävdar att det är regionernas ansvar. Psykiatrin i Hudiksvall har också varit svårt drabbad av personalbrist. Det var ju det egentliga skälet till att man lade ner psykosavdelningen. I somras stängde barnavdelningen och neonatalen i Hudik under fyra veckor pga personalbrist. Mammografin i Bollnäs har varit periodvis stängd av samma skäl.  Många av de köer som finns beror på personalbrist. Tyvärr verkar styret borra ner huvudet i sanden och låtsas som att dessa problem löses genom en bolagisering av de regiondrivna hälsocentralerna…

Vad har då oppositionen gjort under året? 

När det gäller sjukvården har vi socialdemokrater tagit fram en plan för att hantera såväl kompetensförsörjning som organisation och ekonomi. Syftet med planen är att tydliggöra hur vi socialdemokrater hade prioriterat om vi styrt för att få ordning på sjukvårdens ekonomiska och organisatoriska problem. Att visa att det går att göra viktiga politiska prioriteringar även i svåra tider, att det går att arbeta för en mer jämlik sjukvård trots stora underskott. Vi har även skrivit ett stort antal motioner som utgått från vårt länsprogram som togs fram inför valet, dvs den politik vi lovat väljarna att driva. Vi har lämnat in ett stort antal interpellationer där vi ställer styret till svars för konsekvenserna av deras politik och prioriteringar. Vi har skrivit ett stort antal debattartiklar där vi lyft aktuella frågor och presenterat alternativ till styrets politik.

Min kanske viktigaste insats under året har varit bortom rubriker och de dagsaktuella frågorna. Det har handlat om de många träffar jag haft med patient och brukarorganisationer runt om i länet. Jag har velat veta om vi socialdemokrater har fångat rätt frågor i vårt arbete med att skapa en mer jämlik sjukvård. Det har varit möten som berört och som gett mig viktiga insikter om min roll som politiker, vilka frågor som är viktiga och vilka perspektiv jag ska ha i fokus i mitt uppdrag som politiker och medborgarföreträdare. 

Det är nämligen lätt att som politiker tappa bort sig själv och bli något annat än det man är satt att göra, nämligen att företräda medborgarna. Istället blir man en slags verksamhetsföreträdare som istället för att ha medborgarnas perspektiv tar verksamhetens perspektiv även i politiska frågor. Och ibland krockar dessa perspektiv med varandra, vilket i värsta fall skapar en grogrund för politikerförakt.

Den kritik jag mött under mina möten med patient och brukarföreningar har i de flesta fall varit berättigad. Det har ofta handlat om bristande respekt från sjukvården, oförmåga eller ovilja att lyssna på patienten, oförmåga eller ovilja att se hela patienten istället för att enbart se symptom och sjukdom. Det gäller särskilt personer och patientgrupper med psykisk ohälsa. En annan viktig fråga som lyfts är frågan om mötesplatser. Ensamheten bland människor med psykisk ohälsa är stor och sjukvårdens insatser i form av olika behandlingar kan vara otillräckliga om inte ensamheten kan brytas. Att skapa mötesplatser för ensamma är en relativt billig insats som gör stor nytta. De fåtal mötesplatser som finns visar detta med önskad tydlighet. 

Någonstans här, bortom de dagsaktuella frågorna finns kanske vår viktigaste uppgift som politiker. 

Att utifrån våra partiers värderingar företräda människor, deras perspektiv och behov. De bortglömda, de som inte passar in eller i värsta fall sorterats bort ur samhällsgemenskapen. Jag har träffat människor som när de får vara sitt bästa jag uträttat underverk, men när samhället lämnar dem åt sitt öde sjunker ner i det svartaste av mörker orsakad av en giftcocktail av byråkrati och människosyn.

Att skapa ett samhälle som lirar med alla dess invånare är nog inte främst en fråga om resurser eller pengar. Det handlar om människosyn och respekt. Om vi kan ändra synen kan vi komma långt med de knappa resurser vi idag har. Det kanske låter som stora ord, men de berättelser och människoöden jag fått till mig i de träffar jag haft har förändrat min syn på min uppgift som politiker. 

2024 har varit ett för mig nyttigt och lärorikt år som jag kommer att h stor nytta av 2025 och framåt.

  

Reflektioner och tankar efter en intensiv tid

Det var ett tag sedan jag skrev på min blogg. De flesta inlägg jag gör numera är så pass korta att de funkar på Facebook. Nu blev det lite längre och då passar bloggen bättre. 

Veckan har varit relativt tom på möten och andra aktiviteter.

Har därför ägnat en del tid till reflektion och återhämtning. Den senaste tiden har varit synnerligen intensiv så några dagar med luftigare kalender är efterlängtat. När det är som mest intensivt är det som att befinna sig i en torktumlare där frågor, åsikter och perspektiv fladdrar runt lite huller om buller. Denna vecka har jag tömt torktumlaren och sorterat upp den senaste tidens intryck.

Jag har läst, jag har skrivit och jag har funderat. Blickat såväl bakåt som framåt.

För återhämtning och reflektion är Thåströms nya skiva till stor hjälp. Den går i takt med min själ och hjälper mig att sortera. Mina ungdomshjältar, The Cure har också kommit ut med en ny skiva. Lyssnade på den när jag åkte hem från Gävle igår. Den berör inte alls trots att den fått strålande recensioner. Det är bara att inse att vi glidit ifrån varandra.

Regionstyrelsens ordförande försöker tysta mig genom att hävda att jag ljuger, att jag inte lyssnar på vad som sägs på regionfullmäktige. Mitt djupa engagemang för medborgarnas rätt till en jämlik och tillgänglig sjukvård kritiseras också genom att hävda att jag uppträder aggressivt när jag debatterar.

Att hävda att en bolagisering av primärvården är ett första steg mot en utförsäljning av hälsocentraler är ingen lögn. Det är en slutsats som bygger hur moderater sålt ut och privatiserat välfärd i kommuner och regioner där de styrt. Men även på den rapport som de själva beställt och som rekommenderade att primärvården först bolagiseras för att sedan säljas ut till privata vårdbolag. 

Dessutom så menar jag att det inte finns någon anledning att bolagisera primärvården (hälsocentralerna) om man enbart vill nå de fördelar man säger sig vilja uppnå. God och Nära vård, en mer tillgänglig primärvård, ett närmare ledarskap och en ekonomi i balans. Allt detta kan man uppnå redan nu om man bara vågar fatta nödvändiga beslut. Om man ser problem med ledarskapet, varför har man inte gjort något åt det? Vill man att primärvården ska klara sin ekonomi måste man besluta om sparpaket i storleksordningen 170-200 miljoner kronor. Detta oavsett om man styrs av en nämnd eller av en bolagsstyrelse. Underskottet för 2023 låg ju på den nivån. Varken ledarskap eller ekonomi förändras bara för att man bolagiserar.

Det enda logiska skälet till att bolagisera hälsocentralerna är för att man vill underlätta en framtida försäljning och privatisering.

Det märkliga i kråksången är inte att moderaterna vill bolagisera för att kunna privatisera hälsocentralerna. Det märkliga är att SD har växlat in på det marknadsliberala spåret. Det är nog många av deras väljare som inte känner igen sig i den politik som nu förs av SD.

Det skulle ju bli billigare tandvård, inte prisökningar två år i rad inom Folktandvården när SD tog över styret av Folktandvården.

Man skulle ju få ordning på sjukvården, inte bolagisera den för att kunna sälja ut den till vårdbolag.

Summa summarum. Att påstå att jag ljuger är inget annat är ett försök att tysta mig genom att utmåla mig som opålitlig. Jag kommer att fortsätta att granska såväl deras som politik och deras ledarskap. I skarpa ordalag om det behövs. Jag gör det trots att jag vet att deras försök att utmåla mig som lögnaktig och icke pålitlig kommer att öka. Det är naturligtvis tråkigt om det sker, men jag kan inte styra hur mina politiska motståndare väljer att debattera.

Det är ju inte bara planerna på en bolagisering av hälsocentralerna och debatterna i fullmäktige och på insändarsidorna som berör.

Jag har  ägnat ganska mycket tid åt att träffa anhörig, patient och brukarföreningar för att få höra deras perspektiv på vad som fungerar bra och mindre bra inom sjukvården.

Det som berört mig riktigt djupt är träffarna med Attention, RSMH, Kamratstödjarna och Mindset. Det är nog det viktigaste jag gjort under de snart två år vi befunnit oss i opposition. När vården inte funkar fullt ut för sköra människor så kan det få katastrofala följder. Det gör ont i hela mig när jag får berättelser till mig från människor som hamnat mellan stolarna, människor som inte riktigt passar in i mallen för hur sjukdomar och tillstånd ska behandlas och därför inte får den hjälp de har rätt till.

Och i de allra flesta fall när det inte fungerat tycks det bero på bemötande och människosyn. Man ser symptom och sjukdomar, inte människan som lever med symptom och sjukdomar. Jag ser en tydlig röd tråd i de berättelser jag hört och det är en stark och närmast desperat önskan att sjukvården ser hela människan. Att sjukvården bemöter människor med värdighet och respekt. Att man istället för att se en missbrukare med psykiska problem ser en människa som är i behov av vård, där missbruket är en del av problematiken.

En stor del av mitt fortsatta arbete kommer att vara att fortsätta att träffa dessa patient, brukar och anhörigföreningar och arbeta för att alla, även de som inte passar in i mallen blir bemötta med värdighet och respekt av sjukvården. Som en representant från en av föreningarna uttryckte det:

”När samhället inte fungerar i relation till mig kan det leda till ohälsa”

Kort sagt så måste vi bygga ett samhälle som fungerar i relation till alla. Och det innebär att mitt uppdrag som politiker blir så mycket större än enbart sjukvård om människor som lever med psykisk ohälsa, sjukdom eller med olika diagnoser ska få plats. Ett samhälle där alla får möjlighet att vara sitt bästa jag. Ett samhälle som där färre drabbas av psykisk ohälsa.

Därför har en vecka tom på kalenderbokningar varit viktig för mig. Att bromsa in för en stund. Tid för reflektion, tid att höja blicken, att blicka framåt ovan horisonten. 

Tid att se saker i sitt sammanhang 

2023. En tillbakablick på ett omtumlande år

 Blickar tillbaka på ett omtumlande år, såväl privat som inom politiken. Omtumlande och på många sätt intressant. 

Att ställa om från att styra till att vara i opposition har inte varit enkelt. 

Att vara i opposition handlar lite förenklat om två saker. Dels har man som uppgift att granska och kritisera majoritetens politik. Det gör man bäst genom att spegla den mot sin egen politik. Den andra uppgiften är att presentera ett alternativ till den förda politiken, en politik som väljarna kan uppfatta som bättre och mer trovärdig. Att hitta sig själv och den socialdemokratiska gruppens roll är något som vi lagt mycket tid på. Hur ska vi agera som opposition? Vilka frågor ska vi driva och varför?

Jag trodde för ett år sedan att tiden i opposition skulle vara långtråkig, att jag kommer att ha för lite att göra och därmed slöa till och bli bekväm. Att liksom lita på att valet 2026 kommer vinnas på den nuvarande majoritetens inkompetens och dåliga politik. Sanningen är den att året har varit minst lika intensivt som när vi styrde. Fast en annan intensitet. Den stora skillnaden är dels att vi inte längre har tillgång till tjänstemännen på samma sätt som när man styr. Det gör att det är svårare att ta fram detaljerade förslag till styrelser och nämnder, och dels jag inte behövt vara ständigt kontaktbar. Istället för att avbryta laxfisket och ta ett samtal eller ett teamsmöte vid älven har jag kunnat koppla av på ett sätt jag inte kunnat göra sedan 2008. Men att påstå att det varit en börda att ständigt vara tillgänglig är att starkt överdriva. Jag har alltid trivts i mina uppdrag även om det inneburit att ständigt vara kontaktbar. Telefonen är fortfarande på av gammal vana och mailen kollas minst en gång om dagen även under ledighet.

Vi har ägnat mycket tid åt att utvärdera vår politik, ett arbete som fortsätter under 2024. Planen är att vara väl rustad inför nästa val med en politik som ligger väl i linje med såväl partiets värderingar som länsinvånarnas behov. Det som varit viktigt under året är att påminna oss själva att vi socialdemokrater gjorde ett förhållandevis bra regionval. Vi vände en nedåtgående kurva och ökade i såväl valresultat som mandat i regionfullmäktige. Vår politik har därmed fått godkänt av väljarna. Det är trots det viktigt att noga analysera om vi ligger rätt med vår politik. Mitt fokus är främst sjukvård eftersom det är mitt ansvarsområde, men samma arbete görs naturligtvis inom de andra politikområdena.

Jag har ägnat mycket tid under året att träffa patient och brukarorganisationer för få deras perspektiv på hur sjukvården fungerar. Hur jämlik och tillgänglig är sjukvården egentligen? Fungerar den lika över hela länet? Är bemötandet bra och respektfullt? Efter dessa träffar kan jag konstatera att det finns massvis att göra. Det som vi hävdade i valrörelsen stämmer. Trots att svensk sjukvård är bland den bästa i världen är fortfarande inte jämlik. Ålder, kön, etnicitet, social bakgrund osv spelar roll för vilken vård du får. Dessutom ges inte samma vård för samma sjukdom på länets hälsocentraler, trots att det är tänkt att vara så. 

Inriktningen i vår politik ligger såvitt jag kan se skapligt rätt. Vi gjorde rätt analys i såväl vårt länsprogram som i vårt valprogram. Det vi behöver jobba vidare med är om det finns behov att ompröva enskilda politiska ställningstaganden. Exempelvis den fria etableringsrätten för privata vårdgivare. Grunden i svensk sjukvård är ju att vård ska ges efter behov. Jag menar att det är väljarna genom sina folkvalda som ska fördela resurserna dit de behövs bäst. Det kan vi idag inte göra. Idag kan det faktiskt bli en överetablering i vissa orter med konsekvensen att mindre hälsocentraler på landsbygden måste stänga. Den fria etableringsrätten handlar mer om efterfrågan än om behov.  

SD, M, KD och Sjukvårdspartiet har startat en utredning om primärvården. De vill ha svar på varför de offentligt drivna hälsocentralerna gör ständiga underskott medan de privata kan leverera vinst till sina ägare. Det är naturligtvis en högst relevant fråga. Frågan är vad man tänker sig göra med resultatet av utredningen? Moderaterna har ju tidigare lyft frågan om att bolagisera primärvården. Är det syftet med utredningen? Att skapa ännu mer marknad? Och med det ännu mer centralisering? Vi vet ju att centralisering är grundreceptet för att effektivisera en organisation. Oavsett om det är i privat eller offentlig sektor. Självklart ska en verksamhet vara effektiv, men inte till vilket pris som helst. Jag kan tänka mig att en bolagiserad primärvård naturligtvis kommer att titta på möjligheterna att slå ihop hälsocentraler och samla resurserna dit de kan användas mest effektivt. Konsekvensen blir i så fall färre hälsocentraler på länets mindre orter och därmed minskad tillgänglighet. En bolagisering kan ju också vara ett första steg till att privatisera primärvården. Bolagisering av primärvården löser ju inte heller problemet med bristen på läkare och sjuksköterskor. Det är ju som bekant stor brist tandläkare inom Folktandvården som är ett bolag.

2023 började nog med det inställda luciafirandet i dec 2022. 

Ett tydligt exempel på hur SD styr. Regionfullmäktiges ordförande fattade beslutet utan dialog med partiernas gruppledare. Han informerade inte heller regionfullmäktige att firandet var inställt. När jag begärde ordet och frågade om orsaken vägrade ordförande att svara. Istället avvisades jag från talarstolen.

Så har det fortsatt. Regionfullmäktiges ordförande har med hjälp av formalia och byråkrati försökt undvika frågor om det inställda luciafirandet och andra för majoriteten känsliga frågor. Frågor och interpellationer har hindrats med hänvisning till arbetsordning och kommunallag. Ordförandes tolkning av densamma, eftersom vi inte heller getts möjlighet att debattera och presentera andra perspektiv än ordförandes. Och M, KD och Sjukvårdspartiet har låtit det ske.

Regionstyrelsens ordförande stängde ner regionstyrelsens websändningar och skyllde på mig. Ärendet som föranledde stängningen av websändningen handlade om handlingsplanen för återöppnande av Baldersnäs hälsocentral. Planen var försenad pga sjukdom. Trots det hävdade regionstyrelsens ordförande att man arbetade för fullt efter planen. Jag läste då upp ett mail jag fått som tydligt beskrev att planen inte var klar eftersom X är sjuk. För detta blev jag anmäld till integritetskyddsmyndigheten och jag fick massiv kritik av flera från majoriteten. Det var enligt dem omdömeslöst att i direktsändning nämna att personen i fråga var sjuk. Ärendet blev nerlagt, det var tydligen inte så allvarligt. Trots det så är websändningen nedlagd. Det lyssnande och transparenta ledarskapet är tydligen bara ord utan vare sig innehåll eller handling. Det vi ser är istället ett mer auktoritärt ledarskap.

En manifestation för folkhögskolorna i höstas ställdes in på två av tre folkhögskolor på uppmaning av ”ledningen” eftersom manifestationen kunde störa politiken. Regionstyrelsens ordförande och övriga i den politiska ledningen påstår att de inte kände till orsaken till att manifestationen ställdes in. Om så är fallet så är det synnerligen bekymmersamt om någon i förvaltningsledningen tolkat signalerna från politiken att den inte vill bli störda av dylika manifestationer. Det säger i så fall en del att en tystnadskultur är på väg att breda ut sig på ett sätt som aldrig tidigare skådats.

Många har sagt till oss att ska man tappa makten är det rätt tid att göra det nu när tiderna är dåliga. Tuffa besparingar brukar slå hårt mot de som styr. Jag håller inte med. Jag menar att det är i tuffa tider politiken är som viktigast. Det är när man tvingas att spara och prioritera det spelar roll vilka som styr. Strävan efter en jämlik och tillgänglig sjukvård gäller oavsett hur ekonomin ser ut. Det innebär också att besparingar rimligtvis borde utgå från det. Att det uppdrag man ger att ta fram förslag till besparingar ska så långt som möjligt värna de värden man står för politiskt. För vår del barn och unga, en jämlik och tillgänglig vård. Därför har jag hellre styrt med allt vad det inneburit med svåra beslut, kritik och sömnlösa nätter istället för att sitta bredvid och se på hur handlingsförlamning och oförmåga att styra fördjupar sjukvårdens kris i Gävleborg.

Vi socialdemokrater har under året kritiserat majoriteten för att vara passiva, för att inte presenterat en sammanhållen plan för att hantera underskotten. Vi har också kritiserat dem för att inte vilja tillskriva regeringen med anledning av krisen i sjukvården. När det gäller vägar och järnvägar har man däremot inga problem att hos regeringen efterfråga mer resurser. Men när det gäller sjukvård vill man inte uppvakta regeringen och kräva kompensation för den höga inflationen. 

Det är som om det inte finns en röd tråd i deras politik. 

Högre biljettpriser inom kollektivtrafiken, högre patientavgifter, dyrare sjukresor, dyrare tandvård, minskade anslag till studieförbund mm. Men ingen plan för helheten trots underskottsprognoser inom sjukvården på 650 miljoner kronor. Vi socialdemokrater krävde redan i april en helhetsplan för sjukvården, en plan som så långt som möjligt värnar det vi anser vara viktigt. En jämlik och tillgänglig sjukvård. Ingen centralisering som innebär nedläggning av hälsocentraler på mindre orter. Barnen måste också så långt som möjligt värnas. Detta avslogs till förmån för i princip ingenting. Man vill utreda varför den regiondrivna primärvården har underskott och man vill drastiskt minska beroendet av hyrpersonal. Men detta räcker inte på långa vägar, och under tiden tickar underskotten på. Att en minskning av hyrpersonalen kommer att leda till längre köer minskad tillgänglighet inom primärvården är självklart, men var smärtgränden går har man inte tagit ställning till eftersom man inte gjort några konsekvensanalyser.

Det är naturligtvis frustrerande att sitta på åskådarläktaren och se hur illa det sköts, när man själv har en ganska klar uppfattning över hur arbetet borde ledas, hur uppdraget till förvaltningen borde ha sett ut för att åtgärderna trots att de skulle vara tuffa, ändå peka i den riktning vi socialdemokrater står för. Inriktningen är viktig. De dåliga tiderna är förr eller senare över och har man redan riktningen klar för sig blir det lättare att göra rätt prioriteringar när mer resurser finns tillgängliga.

Inför 2024 fortsätter arbetet. Vi kommer att fortsätta vår granskning av SD, M, KD och Sjukvårdspartiets politik. Vi kommer att kritisera de brister vi ser i såväl politik som i ledarskap, vi kommer att fortsätta att presentera en egen politik som bygger på våra värderingar och vi kommer att fortsätta att reagera starkt när M, KD och Sjukvårdspartiet kröker rygg för SD:s vilja till ett mer auktoritärt styre. 

Gott Nytt År!

Hösttankar om jämlik sjukvård

 Läser en debattartikel undertecknad av den styrande majoriteten i hälso och sjukvårdsnämnden. De skriver att deras politik lett till många bra saker. Det är sant att köerna till vården inom vissa områden fortsätter att kortas, att avgiften för spårsäkring efter våldtäkt har tagits bort, att vårdappen Min Vård Gävleborg nu också kan användas av barn och unga, att avgiftsfri vaccin mot kikhosta för gravida har införts och en del annat.

Det är viktigt att också prata om sånt vi faktiskt är överens om, inte bara det som skiljer oss åt, även om mitt fokus en längre tid har varit att lyfta olikheterna mellan socialdemokraterna och den styrande majoriteten. Det mesta av det som debattartikeln lyfter är saker som går längre tillbaka i tiden än 2023, saker vi alltid varit överens om. Vi socialdemokrater gick till val på att göra sjukvården mer tillgänglig och mer jämlik. Vi är därför glada över att man inom vissa områden fortsätter med den politik vi bedrev när vi styrde. Det var en bra politik som vi faktiskt fick stort stöd för av väljarna i valet. Det är lätt att glömma att socialdemokraterna faktiskt ökade i regionvalet och vann ett mandat till i regionfullmäktige. Maktskiftet i Region Gävleborg berodde på att M, KD och Sjukvårdspartiet valde att ta makten tillsammans med SD.

Arbetet för en jämlik och tillgänglig sjukvård fortsätter därför trots att vi är i opposition. Vi har skrivit många motioner, vi har lyft initiativärenden i hälso och sjukvårdsnämnden och vi har fört samtal med ett gäng patientföreningar. Det har vi gjort parallellt med att att kritisera den politiska majoriteten inom områden där deras politik leder till ökad ojämlikhet och en minskad tillgänglighet till sjukvård. 

Politik bygger ju på ideologi och värderingar. Men politik utvecklas genom samtal. Samtal och internt partiarbete. Samtal som behöver föras brett, inte bara internt i partiet utan också med personer utanför partiet, med representanter för civilsamhället, med patientföreningar och andra. Det är genom dessa samtal vi får möjlighet att se om vår politik fokuserar på rätt saker inom sjukvården. Under hösten har vi träffat Astma o Allergiförbundet, Diabetesföreningen och Bröstcancerföreningen. Föreningar vars medlemmar är starkt beroende av en jämlik och tillgänglig sjukvård. Det har varit mycket intressanta samtal och de har gett oss en del att tänka på och att jobba med. Astma och allergiföreningen lyfte bla behovet av att ha certifierade astma-kolmottagningar där personalen har tid och möjlighet att jobba med astma-kolpatienter. Idag är det inte alltid så. Även om många hälsocentraler har sjuksköterskor som har specialistkompetens inom området måste de jobba med så mycket annat att de inte riktigt hinner med astma-kol i tillräcklig omfattning. Diabetesföreningen lyfte frågan om att länets diabetsvård är ojämlik. Man får olika vård beroende på vilken hälsocentral man är listad på. Bröstcancerföreningen lyfte frågor om rehabilitering, exempelvis lymfmassage, men också det faktum att inkomst och etnicitet påverkar vilka som går på mammografi.

För mig visar de samtal vi hittills haft att vi ligger ganska rätt i vår politik för en mer jämlik och tillgänglig sjukvård. Den analys vi gjort som säger att kön, sexuell läggning, etnicitet och inkomst spelar roll för vilken sjukvård du får. Trots att svensk sjukvård är bland den bästa i världen är den fortfarande inte jämlik. Det är därför viktigt för oss socialdemokrater att fortsätta våra samtal med patient och brukarföreningar i syfte att identifiera fler brister i sjukvården så att vi kan jobba för att göra sjukvården mer tillgänglig och jämlik, men också göra förändringar i vår egen politik i det fallet det skulle behövas. I föränderlig värld måste politiken också förändras. Helst ska den leda förändringarna. Värderingarna är däremot tidlösa. Vår ambition är att fortsätta våra samtal med fler patient och brukarföreningar i syfte att belysa viktiga frågor inom sjukvården. Frågor som kan leda till att hälso och sjukvården i länet kan bli mer jämlik.